Växthusens historia

Under 1700-talet hade många slott och herrgårdar ett orangeri. Orangerierna fick en framträdande plats i trädgården och utformades av en arkitekt för att harmonisera med huvudbyggnaden eller parken. I orangerierna vinterförvarades de frostkänsliga exotiska växterna som importerades från sydeuropa. Under sommaren när växterna flyttades ut kunde orangeriet med sina stora vackra fönster och angenäma atmosfär även användas som festlokal.

Under andra halvan av 1800-talet blev det populärt att ha krukväxter i bostadsrummen istället för att ha dem i växthusen. Det var anledningen till att man byggde en vinterträdgård, ofta i anslutning till bostaden.

Allt för kort är den tid af året då vi i fria naturen njuta af den uppfriskande och lifvande känsla, blomman förmår ingifva, och derför har menniskan med sin uppfinningsförmågasökt qvarhålla den flyktiga gästen och i sådant ändamål inrättat den fristad mot ett oblidt klimat som vi kalla växthus och som i det följande närmare ska beskrifvas.

Daniel Möller: Blomsterskötsel i växthus och boningsrum. 1888.

Den mer produktiva odlingen under glas var ofta placerad i en undanskymd del trädgården. Dessa drivhus var fram till mitten av 1800-talet i likhet med orangerierna i huvudsak enkelsidiga, man hade en vägg mot norr. Men istället för tätt tak som på orangerierna hade drivhuset glastak, med olika vinklar beroende på vad som odlades i dem. Växthusen på Rosendals trädgård i Stockholm och på Sofieros slotts trädgård är exempel på sådana växthus som fortfarande finns kvar.

Under 1600- och 1700-talen använde man sig av olika typer av kaminer och kakelugnar för att värma upp växthusen och orangerierna. Under 1800-talet värmde man upp växthusen via rökkanaler. I slutet av 1800-talet började man mer och mer att övergå till vattenburen värme.

Sitemap